Saknar din vänskap, samtalen med dig, dina råd, din röst och för att inte tala om sängen ? men samtidigt så hatar jag dig, konstigt att man både kan hata och sakna

Jag gissar den här texten kommer vara lika virrig och oförståelig som vad mina tankar är ….

Du är ju egentligen inte problemet utan du var bara acceleratorn i det hela,  du startade upp nånting jag har har trängt undan och stängt in. Det var tydligen dax att det kom upp till ytan och att jag tar tag i det hela. Jag hatar dig bla för att du fick mig att känna detta  

Jag sårade mig själv som fan, skickade mig själv ner på botten av brunnen och nu försöker jag klättra upp igen. 

Jag gav mig in i ett spel som jag aldrig kunde  vinna,  oddsen var för höga och jag var inte det förstahandsval som letades utan nåt i väntan på nåt bättre, jag var sjukt medveten om detta men tyvärr så klarade jag inte att hålla mina känslor i schack så det hela blev ändå ondare att hantera 

Har en massa val att göra och bestämma mig åt vilket håll jag ska bege mig åt. Det enda som jag vet är att jag ska fortsätta köra och jobba kvar där jag är nu, alltid nåt. ? Resten är som ett jätte garnnystan som trasslat ihop sig och behöver redas ut. 

Kommer bli bra med tiden men snabbspola fram hade varit nåt ?