Den nakna sanningen…..

Nja inte nu den nakna sanningen kanske men sanningen…..

Fy vad jag aldrig mer vill se detta!

-33 kg mellan bilderna 🙂

Fy vad ledsamt det är att se den vänstra bilden…… HUR FAN LÄT MAN DET GÅ SÅ LÅNGT ????

Jag är dock stolt över att jag tog beslutet att söka remiss för operation! Måste säga att jag kommer att vara Verbus evigt tacksam för att hon gav mig den sista välbehövliga sparken i arslet !! Tack gumman!

 Den här resan har även lett till en massa nya bekantskaper som man antagligen inte träffat annars *jiha*

Jag mår som en liten prinsessa, eller kanske man ska skriva en stor prinsessa? Hur som haver så har jag mått otroligt bra hela tiden. Visst har dom sk ”dumpingarna” besökt mig några gånger men dom dödar inte, som den skenande vikten hade gjort…… ;(

Har ju en bra bit än att vandra men jag är på god väg. mycket gladare & piggare har man blivit, till allas lycka hoppas jag 😛

Suttit länge & väl innan jag tryckte på publicera….
Vet inte varför, antagligen för att publicera bilden…. Antagligen för att det där är sanningen, alla såg det utom jag !

9 Replies to “Den nakna sanningen…..”

  1. Det där med att publicera sig själv är faktiskt inte så trevligt i min värld heller…väljer hellre alla andra. Men du: VILKEN PINGLA man ser där till höger, hon före var ju inte dum på något sätt, kanske inte så hälsosamt bara…viktigast är ju att du är du, att få må bra och att orka ta hand om sig. Jag fortsätter att bråttas med mina kilon å tyvärr så ökar de bara…// Anna

  2. Vilket jobb du gjort! Wihooo! 😀

    Jag hade också lite issues med att publicera före/efter-foton först, men sen tänkte jag ”what the hell!” – klart jag ska! Kanske att det hjälper någon annan eller peppar iaf. 🙂

    KRAM!

  3. Wow – bra jobbat Lott@!!!

    Igår satt jag åxå och kollade på före- och efterbilder (lade upp i min blogg) och jag tänkte exakt samma sak… hur kunde man låta det gå så långt?

    Jag är så innerligt glad och tacksam för den här chansen. Tänker ALDRIG sluta förvalta den väl… för chansen skulle aldrig komma igen. Nä, allt som är borta (och det som återstår att få bort) ska jag aldrig komma i närheten av igen.

    Några gånger har det naturligtvis känts lite tungt… men då har jag tagit dottern i famnen och burit henne upp för trappan. Och det är verkligen jobbigt. Hon väger nästan 17… men jag har tappat det dubbla (nästan 35). Det peppar mig som f*n!!!

    Fortsatt lycka till, kämpa på!

    Kram / Annci

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*